Har samhället blivit kallare och elakare?

Jag tycker ofta att det idag målas ut en bild av att samhället blivit snällare, mer rättvist och bättre på alla sätt och vis - och i vissa sammanhang stämmer det nog. Men har inte samhället på många sätt istället blivit kallare och elakare? Det känns som att man smackar upp en fin fasad och värdegrund och leende skrattande människor men att det bara just är fasad.

Exempel: Min morfar som var en tystlåten kuf som förmodligen har en släng autism (som jag ätft, då autism är något man ärver). Han fick sitt första jobb genom att bara gå till bygget och fråga om han kunde hugga in. Han blev matchad av bekanta med min mormor och de gifte sig och skaffade barn. Morfar jobbade själv som konsult i princip då han jobbade bäst själv och var accepterad - man såg han som lite udda och tystlåten, men berömde honom för hans arbetsförmåga och skarpa öga för detaljer.

Det känns som att det här är en gammal arketyp - mannen / kvinnan som är lite udda, men jobbade på och matchades ihop med en partner genom släkt eller vänner. Jag har en bild av förr att dampbarnet som fick ett utbrott på jobbet behandlades med "ja Leffe är lite konstig ibland, men han är snäll och han är bra på att hugga i".

Idag får människor inte ens chansen att visa sin arbetsförmåga. Är man lite udda väljs man bort direkt i första arbetsintervjun av HR/rektryteringsfolk. Personlighet och förmåga att smälta in i normer för hur man ser ut och är går före prestation. Som anställd ska man vara "bilden utåt" och personen som är udda eller får ett utbrott eller ens gör något konstigt på sin fritiden riskerar få få sparken för att den "riskerar företagets image". En person som har begått brott kunde man liksom ge en chans förr - "alla förtjänar en andra chans". Idag gallras den bort stenhårt. Andelen förfrågade utdrag ur belastningsregistret har ökat från 40 000 till 1 000 000 sedan 2003. 1 000 000 måste väl i princip innebära att de flesta anställningar kräver det nu? En väns lillebrorsa blev nekad jobb på Ica då han rökt på någon gång för 5 år sedan när han var 18.

Dejtingmarknaden är också stenhård och iskall. Kufen som förr kunde bli matchad av en släkting är nu "ett creep" och kommer förmodligen dö ensam (och eventuellt oskuld).

Det känns som att allt blivit mindre förlåtande .. mindre mänskligt? Det finns ingen människa längre, bara "corporate", en abstrakt yta. Jag menar inte att allt var bättre förr, men arbetsmarknaden känns beräknande iskall, typ som en blöt kal betongvägg.

Har ni några exempel på förr och nu angående sånt här? Och är jag något på spåren eller är jag helt ute och cyklar?