Blir det nånsin bra nångång eller ska man bara va nöjd fast allt suger?

M26 här, känner mig helt vilsen numera å inget går min väg, socialt, kärleksliv, ekonomiskt,psykiskt.

Hela tiden känns det som att om jag bara försöker kämpa på så kanske jag kommer någon vart å en dag kanske man känner sig lite nöjd, men så fort man kommer i mål med något är det något annat som stuper och man är plötsligt tillbax på 0 igen. Har aldrig haft något förhållande (en massa påbörjade men inget som lett nånstans) men är det här man ska satsa eller är det ingen ide?

(Edit- jag håller såklart inte på o gå i personlig konkurs och min hobby är inget tvångande slavarbete som bara ger mig deppression och ångest, det var inte det detta inlägget skulle handla om)

Har hus och jobb jag trivs med och kan greja med min ”hobby” (bilskruvning) när det passar. Har lagt så mycket energi och pengar och har fått bra möjligheter o hamna där jag är så att kasta allt i sjön o flytta till korpilondo känns som en dum ide. Självklart kunde allt varit 100 gånger värre än det är och man är säkert bortskämd som har det så bra och endå klagar. Försöker prata med kompisar men de känns inte någon som har varit i någon likande situation.

Finns det några tips?